Jag minns innan, när jag vägde 42 kilo. Hur mycket hår jag tappade, att när jag i skolan tog av mig min svarta tygjacka var den full med hårstrån. Och det slutade inte där, under dagens lopp fick jag tag i så många hårstrån varje gång jag drog fingrarna genom mitt hår. Mitt älskade fina hår.
Är det värt det? Att jag, som älskar mitt hår så fruktansvärt mycket, riskerar att få det livlöst och fult.
Jag måste svara ja på den frågan, för vad är mer värt än att vara smal?
Vad är mer värt känslan av att folk tittar på en för att man är vacker.
För att folk tittar på en med avund.
INGET slår den känslan, av att man har makt. Att man är vacker och "tunn som luft.", ingenting slår den känslan!
Man kan få allt om man är snygg och smal, så varför inte offra lite?
Varför inte säga: "Nej tack! Jag väljer den väg som får mig att må bra. Jag väljer den väg som får mig att se ut som en filmstjärna. Jag väljer vägen som idealen förväntar sig att man ska välja."
Och jag säger så nu, nej tack till ångest, nej tack till att känna sig störst i världen.
Nej tack till att folk tittar på dig med ingenting i blicken, än med avund.

Jag ska lyckas, som så många andra lyckats. Jag ska bli smal och vacker.
Jag ska bli fin.
Ska du?