Jag spyr, och intalar mig sedan att jag gjort något bra. Att jag gjort av med skiten som jag helst vill slippa.
Men sedan kommer ångesten, vilket fall som helst. Och jag känner mig enorm, grotesk, avskyvärd och helt värdelös. Det är så jävla jobbigt att leva i det här, och hur jag knappt orkar vara i skolan, låtsas ha kul med mina vänner, smyga in på toaletten för att "fixa till mig".
Jag önskar det gick snabbt, att jag blev vacker på en dag. Men det händer inte, kommer inte att hända. Men det är så svårt, för att låtsas att allting är bra när det egentligen inte är bra är skitjobbigt.
Jag vet att jag kommer vara lycklig när jag blir tunn, vacker och lätt.
Det är bara en svår väg att gå, och Rom byggdes ju inte över en natt...